När vi pratade med en kurator på sjukhuset om äggdonation, för att bl a veta att barnet hade rätt att vid vuxen ålder få veta hur den hade kommit till världen, dvs genom äggceller från en annan kvinna, skrev jag boken ”Hur kom jag till? En barn- och föräldrabok om provrörsbefruktning och äggdonation”. I boken berättas på ett enkelt sätt för barnen hur de kom till, att de är mycket, mycket speciella. Här beskrivs ”den snälla tanten” som gav mamman ägg så att barnet kunde födas. Ur boken; ”Känner vi henne? säger Roxs nyfiket. – Nej vi vet inte vem hon är. Och hon vet inte heller vilka vi är. Vi har aldrig träffats. Vi vet bara att hon är jättesnäll och att vi är henne evigt tacksamma”. Men om du vill, kan du ta reda på vem hon är när du blir stor. Det bestämmer du helt själv.
Sedan två år tillbaka har vi bestämt oss för att inte göra fler försök, att inte lägga mer kraft, tid, oro och pengar på att få ett gemensamt barn. Det var en sann lättnad när beslutet var taget efter 13 års kamp. I dag väljer vi att berätta vår historia. Under resans gång har vi konstaterat att klarar vi detta klarar vi allt. Nu känns det lugnt i kroppen. Bitterheten har bytts mot ett stilla vemod. Genom att berätta hoppas vi på att kunna hjälpa andra. Det vore himla onödigt om vi lärt oss allt detta utan att det ska komma till någon nytta ...
Källa: Anita Näsberg/Länstidningen. Foto: Håkan Luthman. Läs artikeln i sin helhet. Länstidningen, Östersund, publicerad 7 november 2010.
